17 maj
Är inte bara dagen för Norges nationaldag, det är också en speciell dag som för två år sedan förändrade hela mitt liv.
Jag och Simon träffades, som många redan vet, via en sida på internet.
Vår års dag är officielt den 15 februari, det var den första dagen då vi började prata med varandra på internet, eftersom vi egentligen aldrig vet exakt när det blev vi så bestämde vi oss för den dagen helt enkelt.
Efter att ha chattat ett tag så tog vi oss modet att överföra våra samtal till telefonen och så utvecklades vår relation kort och gott. Men 3 månader och två dagar efter att vi först börjat prata med varandra så tog jag mig de 18 långa milen för att få träffa honom för första gången. 17 maj 2007.
Mina snälla morföräldrar hade lovat att köra mig fram och tillbaka till Småland och min kompis Sarah fanns på plats vid min sida. Vi stod framför spegeln och piffade till oss, nervositeten steg och jag sprang till datorn. Han var såklart inloggad och vi pratade nervöst om att det verkligen skulle inträffa, det vi båda drömt om så länge.
När mormor och morfar knackade på dörren satte sig hjärtat i halsgropen, det var dags. Nu var det inte längre dags för ett "hej då" utan ett "vi ses snart".
Jag hade noll koll på Småland och allra minst den lilla staden Sävsjö. Därför hade jag gulligt nog fått en karta skickad till mig så att jag skulle hitta fram till vår mötesplats. I all hast glömde jag kartan hemma.
Bilresan var relativt lugn, min nervositet var som bortblåst medan Sarah var på max och hon pratade på som bara tusan om allt som skulle kunna hända och om honom. jag började fundera på vem det egentligen var som skulle träffa vem...
Morfar sa till när vi hade ungefär 15 min kvar innan vi skulle vara framme och då, pang, slog nervositeten till igen, som ett slag i magen. Jag började skaka, andas häftigt och fjärilarna fick fnatt inne i magen. Mobilen flög upp och jag skcikade iväg ett sms till honom, han var redan på plats, vid gungorna. Jag vet inte om jag vågar kalla det för dejt, inte när Sarah var med... Men egentligen var detta vår första och enda dejt, den var absolut så långt ifrån romantisk man skulle kunna tänka sig. En promenad runt sjön, en sjungande kompis, total tystnad och en cola på campingen.
Hur som helst, efter att ha kört runt och letat så var vi äntligen framme och där satt han, jag visste det direkt och han var sig lik från alla bilder. Då bröt den värsta pinsamheten ut, mormor och morfar slänger sig på biltutan och ja...Där var min chans förstörd tänkte jag. Jag och Sarah gick ur bilen och vi började gå.
Många gånger nu efteråt när både jag och Simon pratat om denna första gång så har det slagit mig om och om igen att Sarah inte alls hade behövt följa med, hon gjorde så att vi två turturduvor höll tillbaka och inte ens vågade krama varandra, haha. två timmar senare satt vi i bilen igen, på väg hem. Och jag trodde seriöst att det var sista gången jag någonsin skulel höra av honom. Väl hemma loggade jag nervöst in på msn och det tog inte ens 1 sekund innan jag blev bombaderad utav meddelanden från honom. Det var vi.
Många tycker nog egentligen att detta borde vara vår årsdag, på sätt och vis var vi ju 100% på att det var vi efter denna dagen. Men vi valde ändå 15e februari för att vi på något sätt redan visste att vi var en redan innan vi träffat varandra.
Det är inte alla relationer som har sin årsdag i repris 3 månader senare hehe..
Och idag 2 år senare så har vi fortfarande 18 jobbiga mil mellan oss, men varje mil gör vår kärlek starkare.
Jag älskar dig Simon!
Bild från sommaren 2007
Jasmin
Jag och Simon träffades, som många redan vet, via en sida på internet.
Vår års dag är officielt den 15 februari, det var den första dagen då vi började prata med varandra på internet, eftersom vi egentligen aldrig vet exakt när det blev vi så bestämde vi oss för den dagen helt enkelt.
Efter att ha chattat ett tag så tog vi oss modet att överföra våra samtal till telefonen och så utvecklades vår relation kort och gott. Men 3 månader och två dagar efter att vi först börjat prata med varandra så tog jag mig de 18 långa milen för att få träffa honom för första gången. 17 maj 2007.
Mina snälla morföräldrar hade lovat att köra mig fram och tillbaka till Småland och min kompis Sarah fanns på plats vid min sida. Vi stod framför spegeln och piffade till oss, nervositeten steg och jag sprang till datorn. Han var såklart inloggad och vi pratade nervöst om att det verkligen skulle inträffa, det vi båda drömt om så länge.
När mormor och morfar knackade på dörren satte sig hjärtat i halsgropen, det var dags. Nu var det inte längre dags för ett "hej då" utan ett "vi ses snart".
Jag hade noll koll på Småland och allra minst den lilla staden Sävsjö. Därför hade jag gulligt nog fått en karta skickad till mig så att jag skulle hitta fram till vår mötesplats. I all hast glömde jag kartan hemma.
Bilresan var relativt lugn, min nervositet var som bortblåst medan Sarah var på max och hon pratade på som bara tusan om allt som skulle kunna hända och om honom. jag började fundera på vem det egentligen var som skulle träffa vem...
Morfar sa till när vi hade ungefär 15 min kvar innan vi skulle vara framme och då, pang, slog nervositeten till igen, som ett slag i magen. Jag började skaka, andas häftigt och fjärilarna fick fnatt inne i magen. Mobilen flög upp och jag skcikade iväg ett sms till honom, han var redan på plats, vid gungorna. Jag vet inte om jag vågar kalla det för dejt, inte när Sarah var med... Men egentligen var detta vår första och enda dejt, den var absolut så långt ifrån romantisk man skulle kunna tänka sig. En promenad runt sjön, en sjungande kompis, total tystnad och en cola på campingen.
Hur som helst, efter att ha kört runt och letat så var vi äntligen framme och där satt han, jag visste det direkt och han var sig lik från alla bilder. Då bröt den värsta pinsamheten ut, mormor och morfar slänger sig på biltutan och ja...Där var min chans förstörd tänkte jag. Jag och Sarah gick ur bilen och vi började gå.
Många gånger nu efteråt när både jag och Simon pratat om denna första gång så har det slagit mig om och om igen att Sarah inte alls hade behövt följa med, hon gjorde så att vi två turturduvor höll tillbaka och inte ens vågade krama varandra, haha. två timmar senare satt vi i bilen igen, på väg hem. Och jag trodde seriöst att det var sista gången jag någonsin skulel höra av honom. Väl hemma loggade jag nervöst in på msn och det tog inte ens 1 sekund innan jag blev bombaderad utav meddelanden från honom. Det var vi.
Många tycker nog egentligen att detta borde vara vår årsdag, på sätt och vis var vi ju 100% på att det var vi efter denna dagen. Men vi valde ändå 15e februari för att vi på något sätt redan visste att vi var en redan innan vi träffat varandra.
Det är inte alla relationer som har sin årsdag i repris 3 månader senare hehe..
Och idag 2 år senare så har vi fortfarande 18 jobbiga mil mellan oss, men varje mil gör vår kärlek starkare.
Jag älskar dig Simon!
Bild från sommaren 2007
Jasmin
Kommentarer
Trackback
