Mahaja

Varför ska samhället idag vara ett sånt stort problem och orsaken till så mycket?
Ungarna blir värre, kraven på att lyckas bra inom skolan och arbete har väl aldrig direkt varit så hög som den är idag.
Tyvärr leder detta till att ungdomar idag ställer mer krav på hur man ska se ut,
hur man ska göra och hur man ska vara, är det rätt egentligen?
Detta leder ju bara till att så många mår dåligt och får allt sämre självförtroende och vi verkar "tillåta" detta.
Föräldrarna som står i mitten, vad gör dom? ..Dom kan mest bara stå och titta på för dom verkar mest vara väldigt vilsna i situationen och inte veta varken ut eller in vilket sen leder till att dom ger upp och blir för snälla.
Äh jag vet inte men det bästa vore väl om de hade haft raka budskap, rimliga gränser och fungerande rutiner från första början. Jag tror i alla fall att det skulle leda till mer trygghet, bättre kommunikation och förhållande mellan ungdomar och föräldrar. Självklart finns det ju de föräldrar som är kanon, men det jag vill få fram är att vi ungdomar idag är allt annat än lätta och det är ju synd om man ska tappa bandet mellan oss. Det finns säkert en och annan där ute som känner att föräldrarna knappt bryr sig och att man börjar fråga sig själv om man ens är älskad och syns överhuvudtaget.


Jag kan tänka mig att många föräldrar någongång känt sig misslyckade, tyvärr.
Men jag tror inte att dom är det egentligen, dom behöver nog mest bara en knuff i rätt riktning eller va säger ni?

Sen finns det ju dessvärre dom som dricker och knarkar också, nu säger inte jag att alla fall är sådana.
Men jag tror verkligen att det kan vara ett sätt för dom att dämpa känslan utav ångesten och sitt misslyckande med vår upfostran. det är en svår fråga med många individuella svar, men jag spekulerar bara.
En sak är säker, dom kommer aldrig sluta älska oss, vad som än händer.

Och vad händer sen? Vi frågar oss varför det händer oss, vi kanske blir osäkra på vilka vi är och får som nämt ovan allt sämre självförtroende tyvärr!
Tillslut blir vardagen så svår att klara av att man stänger in sitt riktiga jag i en liten låda och tar en roll som bara finns på utsidan..Folk tror man är jättefrisk och hälsosam och mår hur bra som helst. När du egentligen bara vill skrika ut och få känna värmen av någon vänlig själ igen.
Det var just det som hände mig, som tur var har det inte vart så med mina föräldrar, men jag har mött andra väldigt svåra grejer i mitt liv..Just när det händer blir man så, ja jag vet inte vad man ska säga, finner inga ord.
Men nu efteråt har jag verkligen lärt mig att vända allt till något positivt.Minnen försvinner aldrig, de kommer alltid finnas där oavsett men gråten i hjärtat kan man lära sig hantera och ta lärdom av. För att sen bara bli starkare.

Vill passa på att tacka Hanna, Malin och Simon för utan er skulle jag stå på ruta ett igen! Älskar er<3

Ensam är man tom men med sina egna små skyddsänglar klarar man sig igenom vad som helst.
Hur svårt det än är, hur många ärr det än lämnar i ens själ, så finns det alltid där och backar upp.
När man minst anar det har ärren börjat läka.

         
Puss på pannan
Jasmin