konsten att ta farväl
Kan man bli expert på det tror ni?
Jag har mina tvivel på den teorin, jag har alltid haft svårt för det där momentet...
Men jag trodde i alla fall att det skulle bli lättare med tiden, att det, ju mer man utsatte sig för det skulle vara som att lära sig cykla. Nu har jag gjort det näst intill regelbundet i mer än två år men jag tycker bara det blir svårare och svårare.
Det är klart jag har mina små tankar till varför det är så, tex att man, ju mer tiden går, fäster sig allt mer vid personen/personerna. Men jag måste ju säga att det låter rimligare att de+t +faktiskt borde gå bättre för var gång!
Det är oerhört irriterande men der skrämmer mig också mer och mer, att var gång kan vara den sista utan att man är medveten om att den gångens farväl är det sista man ser utav personen. Men så får man inte tänka, även om det händer då och då.
Jag tror inte man kan vara expert på farväl. Hur stark man än är sp kommer det nog någong gång en situation som känns extra jobbig. "Avslutnings"dagen känns alltid deppig och tråkig, man tittar deserat på klockan om och om igen för att förvisa sig om att tiden inte går för fort, om den ändå kunde ha en stoppknapp?!
Sen sitter man plötsligt där, i bilen på väg till stationen med gråten i halsen medan paniken växer. -Snart är det dags att ta farväl..
Hur jobbigt det än är så skulle jag aldrig för något i världen kunna sluta att utsätta mig för detta. Det skulle ju innebära att jag aldrig mer fick upleva glädjen och ruset i hjärtat när vi ses nästa gång.
jag åker dit om och om igen och jag vet att jag kommer bli tvungen att åka tillbaka, någonstans måste man hålla sig positiv och se framåt. Det är någ det enda och bästa botemedlet som skulle kunna lugna sorgen inombords.
- På tidens vingar flyger sorgen bort. -
Har ni läsare där ute likande problem eller möjligen några tips att dela med er?
Jasmin
Jag har mina tvivel på den teorin, jag har alltid haft svårt för det där momentet...
Men jag trodde i alla fall att det skulle bli lättare med tiden, att det, ju mer man utsatte sig för det skulle vara som att lära sig cykla. Nu har jag gjort det näst intill regelbundet i mer än två år men jag tycker bara det blir svårare och svårare.
Det är klart jag har mina små tankar till varför det är så, tex att man, ju mer tiden går, fäster sig allt mer vid personen/personerna. Men jag måste ju säga att det låter rimligare att de+t +faktiskt borde gå bättre för var gång!
Det är oerhört irriterande men der skrämmer mig också mer och mer, att var gång kan vara den sista utan att man är medveten om att den gångens farväl är det sista man ser utav personen. Men så får man inte tänka, även om det händer då och då.
Jag tror inte man kan vara expert på farväl. Hur stark man än är sp kommer det nog någong gång en situation som känns extra jobbig. "Avslutnings"dagen känns alltid deppig och tråkig, man tittar deserat på klockan om och om igen för att förvisa sig om att tiden inte går för fort, om den ändå kunde ha en stoppknapp?!
Sen sitter man plötsligt där, i bilen på väg till stationen med gråten i halsen medan paniken växer. -Snart är det dags att ta farväl..
Hur jobbigt det än är så skulle jag aldrig för något i världen kunna sluta att utsätta mig för detta. Det skulle ju innebära att jag aldrig mer fick upleva glädjen och ruset i hjärtat när vi ses nästa gång.
jag åker dit om och om igen och jag vet att jag kommer bli tvungen att åka tillbaka, någonstans måste man hålla sig positiv och se framåt. Det är någ det enda och bästa botemedlet som skulle kunna lugna sorgen inombords.
- På tidens vingar flyger sorgen bort. -
Har ni läsare där ute likande problem eller möjligen några tips att dela med er?
Jasmin
Kommentarer
Trackback
