Ångest!
Numera sitter jag här hemma helt ensam och deppar. Simon åkte hem igår och anledningarna till varför jag inte skrivit alls under lovet är 1) Vi har legat och varit jättesjuka båda två 2) Jag ville spendera tiden med älsklingen inte med datorn.
Hoppas ni läsare förstår detta. Det finns inte sådär jättemycket att säga om lovet, jag och Simon har mest legat framför tvn och kollat på discovery eller oc just av den anledningen att vi varit enormt förkylda och haft feber hela lovet.
Men vi har i alla fall haft varandra och haft jättemysigt. När han åkte hem igår så hade vi "följe" upp till Göteborg för att han hade byte där och jag skulle åka med mamma och Julia hem, som praktiskt taget bott i en husbil på Lisebergs camping hela lovet av den anledningen att lillsyrran spelar med i Pippi Långstrump.
Jag följde honom till rätt tåg, pussades massor och sa hejdå. Sen så stod jag och mamma en bit ifrån och pratade/köpte lite mat innan vi skulle ta spårvagnen till Lisebergsteatern. När jag stod där och tvingades se tåget som älsklingen satt i så ville jag inget hellre än springa tillbaka och vägra lämna honom. Under dagen så satt vi och myste massor och tillslut blev det för mycket för mig, allt bara brast och jag storgrät i hans famn. Jag hatar avsked, speciellt när det är ifrån honom. När Julia hade spelat klart och kvällens föreställning var slut så åkte vi hem. Så hemskt att komma hem och se hur tomt allting är när inte han är med mig... Jaja jag ringde honom lite senare när han kommit hem, samtalet varade i endast 7 min. Vi hade inget att säga varandra, ni som inte vet hur distansförhållanden känns ska veta att man har svårt att veta vad man ska säga när inte personen längre är hos en. Det var det mest plågsamma samtal jag haft i hela mitt liv, jag kämpade för att inte börja gråta och allt jag ville var ju att han skulle vara här igen.
Mindre än en timme senare ringde jag honom igen, då brast det, jag orkade inte hålla tillbaka längre och denna gången kändes samtalet mycket bättre. När vi la på bestämde jag mig för att bara blunda, låtsas som att han fortfarande var bredvid och bara somna. Jag orkade inte gråta mer.
När jag vaknade idag ville jag inte gå upp och möta verkligheten, låter säkert heldeppande men så var det. Haft en klump i bröstet hela dagen och försöker så gott det år att hålla mig sysselsatt så jag inte deppar ihop helt.
Hoppas på att Sarah har lust att hitta på något imorgon så jag slipper tänka, lite ångest över att hon kommer vara skitbrun nu efter 2 veckor i Spanien men det får jag ta.
2 år, det är vad jag behöver vänta tills jag och älsklingen kan flytta ihop. Vi längtar något enormt båda två! Med tanke på hur fort våra 2 år tillsammans har gått nu ( firar 2 år i februari ) så ska vi nog klara 2 år till.
Jasmin
Hoppas ni läsare förstår detta. Det finns inte sådär jättemycket att säga om lovet, jag och Simon har mest legat framför tvn och kollat på discovery eller oc just av den anledningen att vi varit enormt förkylda och haft feber hela lovet.
Men vi har i alla fall haft varandra och haft jättemysigt. När han åkte hem igår så hade vi "följe" upp till Göteborg för att han hade byte där och jag skulle åka med mamma och Julia hem, som praktiskt taget bott i en husbil på Lisebergs camping hela lovet av den anledningen att lillsyrran spelar med i Pippi Långstrump.
Jag följde honom till rätt tåg, pussades massor och sa hejdå. Sen så stod jag och mamma en bit ifrån och pratade/köpte lite mat innan vi skulle ta spårvagnen till Lisebergsteatern. När jag stod där och tvingades se tåget som älsklingen satt i så ville jag inget hellre än springa tillbaka och vägra lämna honom. Under dagen så satt vi och myste massor och tillslut blev det för mycket för mig, allt bara brast och jag storgrät i hans famn. Jag hatar avsked, speciellt när det är ifrån honom. När Julia hade spelat klart och kvällens föreställning var slut så åkte vi hem. Så hemskt att komma hem och se hur tomt allting är när inte han är med mig... Jaja jag ringde honom lite senare när han kommit hem, samtalet varade i endast 7 min. Vi hade inget att säga varandra, ni som inte vet hur distansförhållanden känns ska veta att man har svårt att veta vad man ska säga när inte personen längre är hos en. Det var det mest plågsamma samtal jag haft i hela mitt liv, jag kämpade för att inte börja gråta och allt jag ville var ju att han skulle vara här igen.
Mindre än en timme senare ringde jag honom igen, då brast det, jag orkade inte hålla tillbaka längre och denna gången kändes samtalet mycket bättre. När vi la på bestämde jag mig för att bara blunda, låtsas som att han fortfarande var bredvid och bara somna. Jag orkade inte gråta mer.
När jag vaknade idag ville jag inte gå upp och möta verkligheten, låter säkert heldeppande men så var det. Haft en klump i bröstet hela dagen och försöker så gott det år att hålla mig sysselsatt så jag inte deppar ihop helt.
Hoppas på att Sarah har lust att hitta på något imorgon så jag slipper tänka, lite ångest över att hon kommer vara skitbrun nu efter 2 veckor i Spanien men det får jag ta.
2 år, det är vad jag behöver vänta tills jag och älsklingen kan flytta ihop. Vi längtar något enormt båda två! Med tanke på hur fort våra 2 år tillsammans har gått nu ( firar 2 år i februari ) så ska vi nog klara 2 år till.
Jasmin
Kommentarer
Trackback
