Fredag och premiär

Som sagt handlar detta om förra veckans händelser, hoppas inte allt blir för luddigt nu!
Premiär innebär en heldags jobb för min och Simons del, blandade känslor om det tror jag.
En del av mig tänker jobbigt men man får ju i alla fall lön för det medan en annan del inte ens kan bärja mig för att sätta igång och stöka.
Eftersom det är Kålle Gunnarssons produktion så är det inte konstigt att inget är klart för premiär, skyskrapor utav bräder som används för att bygga upp terassen ligger över hela trädgården och inga mindre än jag och Simon får "äran" att städa allt. När allt är undan plockat (i en hög bakom scen, eftersom det ska "användas mer") så har jag sett till att sträcka en rump/ryggmuskel och kan knappt gå. Inte nog med det såp brister mitt humör när han ber oss att få undan alla högar med sågspån ifrån GRÄSET! ..Vi försökte med dammsugarn, men den idén avbröts utav mor min, attans!
Det var bara till att gå in och ta två alvedson, le och börja kratta. vilket resulterar till att hela gräsmattan numera har en utfyllnad bestående av sågspån. Vackert...

Tack vare alls som jobbade flitigt så var vi otroligt nog redo att ta emot publiken 17.00 som planerat och en enormt lyckad föreställning drog igång 18.00 enligt utsatt tid.
För våran del som stod i caféet så sålde vi en del innan allt började och fick en rusning i pausen med ca 320 personer som alla ville handla ifrån vårt fina sortiment. Detta innebar att våffelgjärnen gick i ett och att kulglassen såg till att göra oss minst sagt kladdiga. Detta är ett högt stressmoment att klara av då en 30 m lång kö står och bildar irritation när proppen gick och vi inte kunde göra mer våfflor osv.

När den övriga publiken sen gått hem och det endast återstod inbjudna vip gäster till festen sen så såg jag och Simon till att byta om till bartenderkläder och hälla upp martini till samtliga 150 gäster och skådespelare.
En skapligt rolig kväll..eller nej det var faktisk kanon kul! Hälla upp vin, öppna ciderflaskor osv =)
Vi fick massor med beröm för hur duktiga vi var och hur fina vi va, det muntrar ju alltid upp.
Tyvärr har jag inga bilder från kvällen eftersom vi var smarta nog att lämna kameran hemma.

 

Jasmin

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Test